Ärliga härliga människor!

Jag blir så glad över ärliga, härliga människor! Ni vet sådana som inte skäms för att berätta om motgångar eller saker som kanske inte är till deras egen fördel. Visserligen vet jag ju att alla är mänskliga - alla har motgångar och medgångar och allt är lite upp och ner. Men (förutom kanske med undantag av förkylningar) så skrivs det väldigt lite om negativa saker. Hela facebook är ibland fullt av hjärtan, krusiduller och härliga helger och veckodagar fyllda med fantastiska saker och underbara personer. Det vill man ju dela med sig av - och borde också! Däremot känns det konstigt att nästan alla har det så himla bra hela tiden. Och fastän man vet att så egentligen inte är fallet så känner man sig ibland lite ensam om sina motgångar och sämre sidor. Inte konstigt att psykologer tycker facebook är en fälla för de som mår dåligt - hur man än inte vill så jämför man ju sig med andra och då blir det ju lite skevt när alla tycks ha det sådär himla bra...

Kanske är det lite svenskt också? Jag menar - om du möter en person på gatan som du inte träffat på ett tag så frågar man ju alltid "hur är det?". Svaret blir (och ska väl enligt svensk sed ;)) "bra". Varken mer eller mindre än "bra". Skulle personen ifråga säga att det istället var så himla dåligt hade man ju nästan blivit lika förvånad som att himlen ramlade ner ;) Konceptet är ju att vara lite lagom ytlig, och visa en bra och positiv sida av sig själv och sin familj. Vad skall alla andra tycka annars om en?

Och javisst, jag kanske inte är så bra på det själv heller. Oftast tänker jag att ingen annan orkar höra på mitt gnäll, när jag knappt orkar göra det själv. Sedan behöver man ju inte kavla ut alla tankar man har på facebook eller i en blogg, men jag blir verkligen allergisk när allt skall vara sådär puttinuttigt och fint utåt i en familj där perfektion verkar vara ett livsmått. När grannen med ett överbyggt leende tittar ut, hälsar och säger att livet är i perfektion - fastän man hör att det låter som ett fjärde världskrig inifrån när dörren väl stängts. Om man får ta del av varandras vardag och problem kan man gemensamt hitta lösningar och få inspiration av andra - varför inte bjuda lite på sig själv istället för att allt ska vara perfekt?

Jag älskar mina barn över allt annat - men jag erkänner att ibland kan de driva mig till vansinne och jag önskar mig en helg på en öde ö utan dom (fast jag vet att jag skulle sakna dom direkt när jag kom dit... ;)). Jag älskar min sambo - men ibland har man olika åsikter och allt är ju inte en dans på rosor alltid. Överlag tycker jag om mitt liv och mitt jobb - men emellanåt så vill man förändra både det ena och det andra ändå. Summa summarum; jag skulle inte vilja byta MIN plats i MIN familj i MITT hus mot någonting - men vissa dagar är man nyfiken på att gå i någon annans skor...