Förra veckan fick vi det tråkiga beskedet att en bekant till oss gått bort i en trafikolycka. I det mötande körfältet skulle en bil svänga av till höger och den fullastade timmerbilen bakom hann inte stanna utan valde att väja över i fel körfält. Smällen blev total och först efter 4 timmar kunde vår bekant tas loss ur sin förarhytt. Troligen hade han avlidit direkt...
Man påminns ibland, ofta vid sådana här tillfällen, hur snabbt livet faktiskt kan förändras. Och tur är det väl kanske att vi inte vet vad som skall hända oss i framtiden. Inte skall man väl gå och oroa sig heller, men vi alla borde nog faktiskt emellanåt stanna upp och fråga oss vad som är viktigt och om vi tar till vara på tiden som vi har. Det är så lätt att falla in i vanor och pga livspusslets svåra läggande så nöjer vi oss med att bara stressa runt och inte se och göra allt det där som vi borde innan det är försent...
Älskade goa Kent, han var mer än en arbetskamrat för mig. Han är den som fått mig skratta mest under arbetets trista stunder och var alltid så go och glad. Jag vet hur mycket han älskade sin familj, så fruktansvärt det är för dem nu i denna stund... Jag hoppas hoppas verkligen att det finns ett liv efter detta, ett Nangijala. Så jag får träffa och skratta med Kent en gång till. Men tills vidare har han en speciell plats i mitt hjärta. <3
Livet är skört. ❤❤❤
SvaraRadera